Hemkommen från Paris läser jag Markku Koski i Helsingin Sanomat som under rubriken "Storstädning i kultursalongen" (finns ej på nätet) på ett utmärkt sätt analyserar läget på finländska kultursidor just nu.
Han berör flera saker som tagits upp i
olika debatter som man kunnat följa under de senaste månaderna. Bland annat diskussionen om att Den Stora Recensionen ersatts av Kulturnyheten. Koski citerar HS före detta kulturchef Heikki Hellman som menar att det beror på två konkurrerande syner på kulturjournalistik: den som anser att man driver opinion, i intim kontakt med konstvärlden, och den som hellre skulle se att kulturjournalisterna lärde sig av de "objektiva" nyhetsreportrarna.
Till detta kan man ännu lägga Den Stora Konstnärsintervjun, som tagit en allt större plats på sidorna under senare år. Jag håller med Koski om att den här senare sortens texter allt för ofta tenderar att vara tandlösa, eftersom man tycks lita på att det räcker med att intervjuobjektet är en konstnär/författare/musiker för att det liksom automatiskt ska höjas till kulturjournalistikens oantastliga nivå. Här spökar både den gamla idén om "det goda samtalet", konstnären som orakel, och ett mer praktiskt motiv: man intervjuar folk som på ett eller annat sätt är aktuella.
Innan jag kommit till slutet av Koskis artikel slås jag av en tanke som sedan visar sig bli också hans slutsats – i och med att kulturbegreppet breddats sedan 1970-talet betyder det kanske inte att den traditionella kulturkritiken har försvunnit, i själva verket kan det vara så att kritikerapparaten har anammats av tidningarnas övriga sidor. Väljer man att tolka det här väldigt optimistiskt kan man säga att journalistiken på det hela taget blivit mer analytisk.
Jag har precis läst Martin Gelins utmärkta USA-bok och tänkte mycket på det, att det är bra journalistik, men var skulle man placera det?
68-generationen älskar att tala om Olof Lagercrantz, och det beror väl bland annat på att han var chefredaktör på DN under en tid då kultursidorna var de enda som publicerade USA-kritiska artiklar (det lär vara så att konstfolket till och med var sura för att kultursidorna innehöll för få recensioner och för mycket debatt om Vietnam). I dag finns det – åtminstone i teorin – plats för allt det där på så många fler ställen i tidningen.
I Sverige är läget inte riktigt det samma som i Finland – Helsingin Sanomats kultursidor skiljer sig t.ex. en hel del från DN:s – men man kan väl säga tendenserna är i stort sett de samma. Jag tror att "kultursidornas kris" är ett mindre problem för läsarna. Huvudsaken är ju att de där bra artiklarna skrivs.